Författarnytt

Ännu en bok av författarinnan Eléna Ferrante.

Så här beskrivs lite om boken:
Elena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.

Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.

Artikel hämtad ur DN

Kommer på svenska.

De tre romanerna i ”kärlekstrilogin” kommer att ges ut på Norstedts med start hösten 2017, i svensk översättning av Barbro Andersson.

Romansviten finns utgiven på engelska, med titlarna ”The days of abandonment” (2005), ”Troubling love” (2006) och ”The lost daughter” (2008).

Elena Ferrantes barnbok ”La Spiaggia di notte” ges ut i svensk översättning av Rabén & Sjögren våren 2017.

Det sorgligaste med avslöjandet av Elena Ferrantes sanna identitet är att vi kanske inte kommer att få läsa mer av henne i framtiden. En liten tröst för alla som trollbundits av Neapelkvartetten kan då vara att Ferrante redan hade givit ut tre romaner innan hon påbörjade serien om Lila och Elena. De finns samlade i volymen ”Cronache del mal d’amore” och precis som titeln anger kretsar romanerna kring kärleken som smärta och lidande. De kan med fördel läsas som en löst sammanhållen trilogi, samtliga med en (väldigt) ensam kvinna i centrum – ungefär som i Kieslowskis filmsvit Trikoloren; ”Den blå filmen” kom året efter Ferrantes debutroman. Men framför allt kan denna ”kärlekstrilogi” läsas som förstudier till Neapelsviten.

Alla tre romanerna handlar om en kvinna som befinner sig i någon sorts livskris. I debutromanen ”L’amore molesto” (1992) har Delia precis fått veta att hennes mamma har påträffats drunknad i närheten av Minturno, en turistförgäten badort mellan Rom och Neapel. En märklig omständighet i vad som förmodas vara ett självmord är att modern, som alltid haft en ytterst modest garderob, vid sin död var iförd endast en raffinerad spetsbehå. Snart börjar telefonen ringa i den döda moderns hem och en mystisk man besöker trapphuset nattetid. I en kuslig scen skymtar Delia hans ansikte när han passerar på väg ner i hissen. ”Mördaren!” – tänker den deckarvane läsaren, men mannens ansiktsuttryck är helt vänligt. Kort därpå får Delia och den mystiske mannen kontakt med varandra och kriminalromanens pakt är därmed bruten. Berättelsen börjar i stället anta formen av en surrealistisk mardrömsfantasi. I den döda moderns så påtagliga frånvaro börjar långsamt suddiga barndomsminnen av ett våldsamt triangeldrama nå upp till Delias medvetande. Skälet till att Ferrante ville ge ut sin debutroman under pseudonym kan vara privat, men i så fall är dedikationen ”a mia madre”, till min mor, desto mer förbryllande.

Stilistiskt är ”L’amore molesto” mer förtätad och elaborerad än Neapelsvitens raka berättande. Och det märks att den är från början av nittiotalet: här finns exempel på postmodernistiska älsklingsteman som subjektsupplösning och identitetsförskjutning. Men redan här använder Ferrante den effektiva berättarteknik som hon utvecklat och förfinat i sina senare romaner. Tekniken går ut på att ständigt överrumpla inte bara läsaren utan även berättaren som famlar runt i tillvaron likt en främling för sig själv.

En sådan berättare är också Olga i Ferrantes andra roman, ”I giorni dell’abbandono” (2002) som kom ut först tio år efter debutromanen. Romanen börjar – som alltid hos Ferrante – in medias res: ”En eftermiddag i april, omedelbart efter lunch, berättade min man att han ville lämna mig”.

Chockad och övergiven står Olga, som har givit upp en spirande författarkarriär för att vara hemma med barnen, kvar i skärvorna av den tidigare så perfekta kärnfamiljen. Som svensk läsare år 2016 kan man irritera sig på att scenariot är så stereotypt – mannen som tröttnat på sin tråkiga hemmafru och förälskat sig i en tjugofemårig blondin – men samtidigt är det här är en djupt känd skilsmässoskildring från den försmådda hustruns perspektiv. När Olga inte längre kan betala el- och telefonräkningarna, blir hon och barnen helt isolerade i lägenheten och runtomkring dem tilltar förfallet. Här finns scener som skildrar hur Olga förnedrar sig själv så djupt inför exmaken att hon får Lena Anderssons kärlekshungrande romanfigur Ester att framstå som blaserad. Men Olga är inte bara ett offer – Ferrante framställer aldrig sina personer så entydigt. När hon så småningom ger sig in i en sexuell förbindelse med grannen framträder också hennes mindre sympatiska sidor: hon är egoistisk, föraktfull och bitvis ganska hänsynslös.

Stråket av grymhet går i arv till Leda, huvudpersonen i Ferrantes tredje roman, ”La figlia oscura” (2006). Leda är universitetslärare i engelsk litteratur, frånskild med två döttrar som studerar i Toronto dit exmaken, också han akademiker, flyttat. (Den som läst de senare delarna i Neapelkvartetten känner omedelbart igen Elena Greco som vuxen.) Leda befinner sig ensam i en badort på joniska kusten. Från solstolen på stranden betraktar hon varje dag en ung mamma som leker hängivet med sin lilla dotter några parasoll längre bort. Snart förstår Leda att de två tillhör den högljudda napoletanska släkten som ockuperar en stor del av stranden. Den finlemmade unga mamman visar sig vara gift med en vulgär men omtänksam camorrista samtidigt som hon har en kärleksaffär med en ung student. Här finns alltså embryot till Lilas liv som ung gift kvinna i ”Hennes nya namn”. Men i ”La figlia oscura” väcker den unga kvinnans intima samspel med den lite underliga dottern smärtsamma minnen till liv.

Leda börjar minnas hur hon själv som ung mamma med sömnbrist försökte leva upp till förväntningarna att ta hela ansvaret för barn och hem och samtidigt slå sig fram som forskare i en kvinnofientlig akademisk miljö. De höga kraven fick henne att ständigt tappa tålamodet med sina små döttrar. En dag kastar hon ursinnigt ner sin äldsta dotters docka från balkongen – ännu en ferrantisk urscen som återkommer precis i början av berättelsen om Lila och Elena. Vanmakten över att inte få utvecklas intellektuellt driver så småningom Leda till att lämna man och barn och fly till England med en äldre professor som hon förälskat sig i efter att han offentligt lovordat hennes vetenskapliga insats inför de misogyna kollegorna.

I en intervju i Svenska Dagbladet har Ferrante sagt att alla hennes romanfigurer är självständiga kvinnor som har kämpat mot patriarkatet och vunnit (20/3 2016). Ändå är det fortfarande något som skaver i deras liv och detta något finns ofta i relationen till andra kvinnor, särskilt modern. Om moderskapet är ett av flera teman i Neapelsviten så är det mer renodlat i ”Kärlekstrilogin”. Här omförhandlas bilden av den goda modern. Genom att skildra alla dessa mammor som försvinner, blir övergivna eller själva lämnar sina familjer skriver Ferrante fram berättelsen om det moderna moderskapets komplexitet och tabubelagda sidor.

”Det som är svårast att berätta är det som vi själva inte förstår”, säger berättaren i ”La figlia oscura”. Och dessa svårberättade och samtidigt svårbegripliga företeelser i den kvinnliga erfarenheten verkar Ferrante mena att man hittar när man synar relationerna mellan kvinnor. I stället för att fastna i klichéer om kvinnliga relationer som varma, innerliga och solidariska, så intresserar hon sig för allt det som inte passar in i den bilden. Hon undersöker gliporna mellan det kvinnorna i hennes romaner ger sig ut för att vara och dem de egentligen är och framför allt så dröjer hon kvar där det gör som mest ont – i det motsägelsefulla och outtalade.

Jag tror att Ferrantes sätt att belysa den kvinnliga erfarenheten, så att varenda liten skavank uppenbaras, behövs mer än någonsin i en tid då många drunknar i kraven på yttre och inre perfektion. Kvinnan måste omfamna moderskapet – och alla dess uråldriga implikationer – med en lika mycket självuppoffrande energi som hon förväntas uppbåda i ett allt mer pressande arbetsliv. Det kallas livspussel, men en mer passande spelmetafor hade varit Idioten – patiensen som aldrig går ut.

Även om de tre första romanerna och Neapelkvartetten har en mängd motiv och personer gemensamt, har de förra mer finlitterära anspråk. Titlarna är till exempel ambivalenta på ett sätt som bidrar till att dubbelexponera det berättade. Den välljudande titeln ”L’amore molesto”, betyder ungefär ’obehaglig, påträngande kärlek’. Vems kärlek syftar den på? Förmodligen lika mycket den döda moderns hemliga kärleksliv som den kvarlevande dotterns morbida bindning till sin mamma. ”I giorni dell’abbandono” (2002) betyder ungefär ”Dagar av övergivenhet”, men ”abbandono” kan på italienska även betyda försummelse och vanskötsel, vilket är precis vad den tidigare så ordentliga Olga ger sig hän åt efter makens svek. Och vem är egentligen den mörka underliga dottern som åsyftas i titeln ”La figlia oscura”? Är det den unga kvinnan på stranden, hennes lilla dotter eller Ledas egna döttrar? Eller är det Leda själv som under sin välanpassade fasad visar sig ha en mörk sida?

Att läsa Ferrantes författarskap ”baklänges” kastar ljus över sådant som man kanske inte reagerar på när man läser Neapelkvartetten. Till exempel lade jag plötsligt märke till att många av de avgörande händelserna i Ferrantes värld är förlagda till trapphus och badstränder. Tänk bara på den inledande och helt avgörande scenen i ”Min fantastiska väninna” när Lila kastar ner Elenas docka i det mörka schaktet nedanför trappan. Även ”L’amore molesto” utspelar sig till stor del i trapphuset, i synnerhet på trappavsatsen till femte våningen i den döda moderns hus där ingen bor.

Varför just trapphus? Kanske för att de är ett av tillvarons mellanrum, en plats som varken är borta eller hemma, en gråzon mellan de yttre och inre rummen. Badstranden markerar en annan gräns, övergångslandet mellan jord och vatten, och blir hos Ferrante ofta sceneriet för erotiska dramer. Det är på stranden som Elena i Neapelkvartetten mister sin oskuld och det är där som hon tvingas bevista hur de två personer hon älskar allra mest – Lila och Nino – inleder sin passionerade kärlekshistoria. På stranden utspelar sig även delar av ”L’amore molesto” och ”La figlia oscura”. Ett av motiven ur den sistnämnda har Ferrante utvecklat i sin enda barnbok, ”La spiaggia di notte” – badstranden på natten.

På en väsentlig punkt skiljer sig dock de tre första romanerna från Neapelsviten: de berättande kvinnorna saknar nära väninnor. Däremot har de alla tre drag av både Lila och Elena. De som spekulerat i om de två väninnorna i själva verket bör betraktas som en klyvning av en och samma person får därmed vatten på sin kvarn. Den bitvis så mefistofeliska Lila är kanske den ”djävul som ska driva på och fäkta” Elena. Varför skulle Ferrante annars ha valt just detta citat ur Goethes ”Faust” som motto till Neapelsviten? Kvinnorna i Ferrantes tre första romaner fäktas också med demoner – men de finns inuti dem själva.

- Cecilia Schwartz -

Trevlig söndag !