onsdag 30 maj 2018

SMAKBIT FRÅN ETT BOKTIPS





Bokförlaget Lind & Co


BETYG: 4 + / 5
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt
av Gail Honeyman

Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv.
Jag är en ensam överlevare - jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.

Eleanor Oliphant har gjort det enkelt för sig. Hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och veckoslutet firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.
Eleanor Oliphant mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. Inget saknas i hennes inrutade och välplanerade liv.
Förutom ibland precis allt... Men så möter hon it-killen Raymond och allting förändras.
Tillsammans räddar de en äldre man, Sammy, som fallit ihop på gatan, och Eleanor upplever en värme och gemenskap hon inte trodde fanns. Hon inser att hon har varit en fena på att överleva men inte har en aning om hur man lever.

"Rolig, rörande och oförutsägbar"
Jojo Moyes

"Har du inte ett hjärta av sten så ta fram den stora näsduken. Här kommer tårar att forsa som vattenfall."
Kenneth Gysing, Femina

"I början av boken känns det som att författaren tecknar Eleanor som lite väl udda. Men Honeyman lotsar skickligt in läsaren i det trauma som blockerar Eleanors liv. Detta är en bok att tycka om."
Ylva Floreman, BTJ

"Tänker du bara läsa en bok i år, då är det den här du ska välja."
Eva Åström, Expressen Söndag Läslust

"Det här är en bok för dig som vill ha en feelgood med extradjup."
Anna Lundkvist, Aftonbladet Söndag


SMAKBIT UR BOKENS TEXT:
Jag hade börjat planera jullunchen också. Än så länge hade jag bara vaga föreställningar om den, men i likhet med våra klienter visste jag bestämt vad jag INTE ville ha. Inga restaurangkedjor eller hotell, ingen kalkon, ingen tomte och ingenstans där det stod "företagsunderhållning" eller "personalfester" på hemsidan. Det skulle ta tid att hitta det perfekta stället och planera den perfekta lunchen, men jag hade fortfarande flera månader på mig.
Raymond och jag fortsatte att ses på lunchen ungefär en gång i veckan. Det skedde alltid på olika dagar, vilket störde mig, men han var en man med ett extremt starkt motstånd mot rutiner (något som inte borde ha förvånat mig). En dag mejlade han mig mindre än ett dygn efter vårt senaste möte och frågade om jag ville äta lunch med honom dagen därpå. Jag kunde nästan förmå mig till att tro att någon kunde uppskatta eller åtminstone tolerera mitt sällskap under den korta tid det tog att aväta en lunch, men att det skulle kunna hända två gånger på samma vecka överskred det möjligas gräns.......




















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...