ITALIENSKA NÄTTER, En av årets nominerade böcker







HISTORISKA MEDIA har gett ut boken.

Författare till boken är: Katherine Webb

Författaren som har fångat en hel värld med sina stämningsfulla romaner! Katherine Webb är född 1977 och växte upp i det lantliga Hampshire i England. Hon läste historia vid universitetet i Durham och arbetade med en rad olika saker innan skrivandet tog överhanden. Idag är hon bosatt i Berkshire och arbetar som författare på heltid.
Utdrag ur boken:

Clare, efteråt alla är tvungna att byta tåg i Bari och perrongen fylls av lunkande människor, skrynkliga och sura som om de nyss blivit väckta. Framför allt italienare, framför allt män. Clare andas in och känner smaken av havet. Plötsligt har hon ett behov av att se det. Hon går ensam iväg, lämnar obekymrat och utan brådska allt hon äger bakom sig.

En gång i tiden hade något sådant gjort henne nervös – hon skulle ha oroat sig för att bli bestulen, för att göra något opassande, för att missa tåget. Oräddhet är en av de saker hon har vunnit. Allt hon har sett och känt under sommaren, allt vansinne hon bevittnat har bränt bort all rädsla, men än så länge vet hon inte om vinsterna uppväger förlusten. Gatorna inne i Bari känns märkliga efter alla veckor i Gioia och på masserian. De är för stora, för breda, för långa. Men där finns samma klungor med rastlösa män och samma känsla av hotande våld. Clare drar till sig nyfikna blickar när hon går förbi med sina smutsiga, främmande kläder, sitt ljusa hår och sin distanserade min.

Det här skulle mycket väl kunna vara hennes allra sista dag i Apulien – i alla fall om hon själv får bestämma. När hon väl har satt sig på tåget kommer hon att åka härifrån, och varje sekund, varje tillryggalagd kilometer, kommer att föra henne närmare hemmet. Tanken får henne att gå långsammare. Hennes hem är inte hemma längre.

Det har förändrats precis som allting annat. Hennes hem är ännu en förlust som måste mätas mot vinsterna. Men när hon fort- 8 sätter att gå kommer hon fram till att också det skulle kunna vara av godo. En del av hennes befrielse. Trottoaren glänser, sliten av användning, polerad av saltstänk. Allteftersom förändras den ljusa himlen och ser ut att bli högre och vidare. Under ett ögonblick tittar hon rakt upp, men sedan öppnar sig gatan och övergår i kajen, och havet ligger rakt framför henne.

Den tidiga morgonsolens strålar vilar fortfarande mjukt på ytan och vattnets färg är som en uppenbarelse. Clare går ända fram till kajkanten tills hennes synfält fylls av blått. Det är en nyans som verkar leva, som verkar andas. Det är det här hon har letat efter, det här hon har hoppats få se. Hon låter sig genomdränkas av havets färg, precis som vattnet låter sig genomdränkas av himlen, och även om det gör ont är det på något sätt trösterikt. Hon påminns om att hon måste fortsätta framåt, utan att se sig om. Hon står länge kvar eftersom hon vet att just den här färgen – exakt den här blå nyansen – kommer att förvandlas till ännu ett minne när hon vänder sig om, det vackraste och bittraste av alla.


Ettore på den långa vandringen i mörkret före gryningen hörde han en gång en man säga att hunger är som en sten i skon. Först tror man att man kan bortse från den – den irriterar, men utgör inget egentligt hinder. Men sedan börjar man halta och det blir svårt att gå. Smärtan förvärras.
Den tränger allt djupare in i foten, invalidiserar en, gör rörelserna långsammare, fångar vaktens grymma blick.

När den kommer ända in till benet borrar den sig in och blir till en del av det, och sedan kan man inte tänka på något annat. Den får skelettet att rosta, den förvandlar musklerna till murket trä. Mannen blev mer och mer förtjust i sin liknelse medan de trampade vidare och kände hur skelettet rostade. I flera timmar kom han på ständigt nya sätt att förbättra den.

Han gjorde ofta tillläggen apropå ingenting, vilket förbryllade de män som inte hade varit inom hörhåll på morgonen. Deras armar svingade liarna, solen steg på himlen och brände dem, blåsorna växte under förhårdnaderna. Och hela tiden, över ljudet av fingerskydden av trä som gnisslade och klapprade mot liarnas handtag, hördes mannens utvikningar. Sedan förvandlar den blodet till stoft. Sedan tvingar den en till marken. Den tar sig upp längs ryggraden och nästlar sig in i hjärnan. Och hela tiden tänkte Ettore att det var en idiotisk jämförelse, fast han sa inget. För trots allt kunde man alltid ta av sig skon och sparka iväg stenen.

Men hungern kan han inte sparka iväg, lika lite som han skulle vakna om Paola inte ruskade om honom. Hon gör det 10 hårdhänt och slår till honom om han inte öppnar ögonen omedelbart. Hennes knogar känns vassa mot benen i axeln. Hon rör sig lika raskt och smidigt i mörkret före gryningen som hon gör vid dagens slut och han begriper inte hur det går till.

Hur hon orkar eller hur hon ser så bra i mörkret. Andra män, som är vana vid det sedan barndomen, vaknar av sig själva klockan tre eller fyra eller som allra senast klockan fem, men vid det laget är chanserna att få arbete små. Det är först till kvarn som gäller och köerna är långa. Andra män behöver inte bli väckta av sina systrar, men om det inte vore för Paola skulle Ettore sova vidare. Han skulle sova gott och djupt hela dagen. Det skulle vara en katastrof.

I några sekunder ligger han helt stilla och kräver ingenting av sin kropp. Bara några sekunders vila i ett mörker som är så tätt att han inte är säker på om han har öppnat ögonen eller inte. Han känner lukten av instängd luft och jord och den stickande stanken från deras prisor, som behöver tömmas. I samma stund som Ettore tänker det hör han att avträdestömmaren närmar sig på den lilla gården – mulhovarnas långsamma och tunga steg, de knarrande hjulen. ”Scia’ scinn!” ropar avträdestömmaren med trött och hes röst. ”Scia’ scinn!” Skynda er! Kom hit!

Paola suckar häftigt, kontrollerar att trälocket sitter fast på keramikpottan, lyfter den och bär ut den. Stanken blir allt starkare. Paola brukar säga att mörkret åtminstone har den fördelen att grannarna inte ser när man tömmer pottan i den enorma tunnan. Men när den lilla kärran skrangligt fortsätter sin färd på den ojämna stenläggningen lämnar den alltid efter sig ett spår av mänsklig avfö- ring, hal och illaluktande. Paola stänger försiktigt dörren efter sig och anstränger sig för att gå tyst. Det är inte sin bror eller Valerio som hon inte vill störa, utan sin son, Iacopo.


Det finns många reaktioner på denna bok "Italienska nätter" som är nominerad till årets bok.

»Fantastiskt bra … en bok som jag varmt rekommenderar. Webb skriver med ett fint, målande språk.« Bloggen Lenas godsaker

»En mustig, spännande historia med stundom kittlande kapitelavslut och lite oväntad upplösning.« Bibliotekstjänst

»Vilken otroligt bra roman detta är! Passionerad, laddad, dramatisk … Italienska nätter är en enastående skickligt berättad historia som fångar läsaren från första stund. Katherine Webb skildrar en tid och en plats som man inte ofta möter i romanform.« Leena, Bokspegeln

»Jag förstår varför den är nominerad till Årets Bok … en mycket bra roman.« Bloggen Villivonkans books

»Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.« Bloggen Mina skrivna ord

»En bok fylld av dramatik och allvar … Katherine Webb lyckas med lätt hand väva in historiska fakta … en målande och välskriven historisk roman.«Johannas deckarhörna
»Katherine Webb har valt att låta sin nya roman utspela sig i Apulien och hon granskar hur fascismen kommer till makten. Skildringen är rå, skitig och brutal. Verkliga namn och händelser finns med och blandas med de fiktiva personerna … Katherine Webb bygger upp ett myllrande rikt persongalleri av minnesvärda karaktärer … Det här är en ovanlig historisk roman. I en tid när många historiska romaner fokuserar på det romantiska och det trivsamma, eller det hjältemodiga och storslagna, tar Katherine Webb upp fascismens födelse.« Tidningen Kulturvinden











Kommentarer