Boken har getts ut av PIRATFÖRLAGET
Boken kan köpas hos bl a ADLIBRIS
Unge Eric Letang är färdigutbildad jurist och brinnande aktiv i politiken. Som ung notarie på den beryktade advokatfirman Henning Sjöstrand tvingas han gång på gång ta ställning till hur juridiken kan användas till både gott och ont. Hans första stora mål för honom ut i Europa den heta sommar när de röda fanorna dominerar gatorna i Paris och när socialism med mänskligt ansikte går under i Prag.
Och den vänsterradikala vågen kommer att än mer splittra familjen Lauritzen mellan de yngre som anser att det är rätt att göra uppror och de äldre som vidhåller att äganderätten står över allt annat.
1968 är den sjunde delen i romanserien Det stora århundradet.
Utdrag ur boken:
Även om nu allt detta var idioti så gick det ändå inte att komma undan. Själv var han, för att resonera som Hitler, också drabbad av den hemliga brännmärkningen. Om tyskhet nu ärvdes på samma sätt som judiskhet enligt Nürnberglagarna.
Två judiska föräldrar och man var heljude, en judisk förälder halvjude, en mor- eller farförälder gjorde barnet till kvartsjude, även om det fanns ett annat ord på tyska, Mischling, blandras. Vilket också kvalificerade till pariastämpel och sparken från jobbet till en början.
Och senare till döden. Tankebanan var förstås alldeles galen. Han kunde lika gärna sitta och göra sig till kvarts norrman, eller ännu hellre halv fransman eller si eller så procents svensk. Om man försökte väga genetiskt arv mot miljö i ett lika föråldrat tankemönster. Det måste vara den tyska arvssynden som provocerade fram tankeröran, kanske hade rentav smaken av tysk riesling, mycket
riktigt lite för söt, gjort sitt till. Eller om det var språket.
Bara genom att tala tyska så drabbades man av arvssynden? Han beställde ett nytt glas vin, men bad att om möjligt få det lite torrare.
Det fick bli det sista för kvällen, han hade arbete att ta igen, allt det som inte blev läst på tågresan. Hur skulle han ha berättat på franska om de två advokaterna?
Han tvingade sig till att börja tänka på franska, flög kort genom rymden till ett helt annat kafébord med riktigt kaffe och en pastis med tre delar vatten vid bordet och började förklara för en kvinna med blonderat hår och samma frisyr som Brigitte Bardot varför den nationella identiteten alltid var oviktig i varje intellektuellt sammanhang, liksom hudfärgen. Socialismen erkände ingen nationell skuld, alla tyskar var oskyldiga tills motsatsen var bevisad. Åtminstone alla tyskar födda efter 1940.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar